Idag är det exakt fem år sedan jag först publicerade The Elements of Digital Ethics (senare på svenska: Elementen inom digital etik). Jag har fått oerhört mycket positiv feedback på det diagrammet. Människor från hela världen, såväl lärare som praktiker, har delat med sig av hur de använder verktyget i sitt arbete och sin undervisning.

Så på detta 5-årsjubileum bestämde jag mig för att göra det ännu enklare för vem som helst att börja använda elementen till vardags. Jag har gjort dem till interaktiva spelkort på en sajt du kan använda helt fritt.

Du kan nu besöka kort.axbom.se och där hittar du minst två uppsättningar spelkort redan, Elementen inom digital etik och 13 principer för god teknik. Hoppa dit om du vill, men jag rekommenderar att du först tittar på min snabba introduktion till sajtens funktioner. Introduktionen är på engelska och visar den engelska versionen av sajten, men alla genvägar är desamma.

Lek loss med korten och berätta vad du tycker. Och senare, berätta hur det funkar för dig att använda dem i arbetslivet. ❤️

Jag kommer att lägga till fler kortlekar med tiden. Notera att det alltså också finns en webbplats med alla spelkort på engelska: cards.axbom.com

Filmkameror inbyggda i vanliga, slipade glasögon. Hela tiden inspelandes. Hela tiden med en direktlänk till lagring på hårddiskar i amerikansk ägo, som fysiskt står i tredje land. Alltid finns möjligheten att en mänsklig moderator får kika på materialet. Det är egentligen inte en nyhet. Meta har marknadsfört och rullat ut dessa smarta glasögon i flera år. De ser ut som vanliga, snygga glasögon från Ray-Ban eller Oakley men tillåter trådlöst oavbruten videoinspelning till en kopplad telefon.

Oavbruten inspelning i omklädningsrummet på gymmet, i klassrummet, på lönesamtalet, i baren på konferensen, på toa, i sängen. Eller när en främling antastar och trakasserar dig för att skapa så kallad ‘content’ till sin influencer-kanal på din bekostnad.

Hur skyddas landets skyddsobjekt när till synes helt vanliga glasögon filmar både ovetandes och medvetet runt flygplatser och Försvarsmaktens byggnader? Och vad betyder det för barnens säkerhet när någon promenerar in på en skola med Metas bågar på näsan? 

Genom alla år har jag hört många föräldrar klaga på fotoförbud och uttrycka oförståelse till att de behövs. Någon tänker garanterat så här:

"Pyttsan, ingen ska få säga åt mig om jag får filma Luciatåget, jag tar på mig mina Meta-glasögon. Snubben på Synsam säger dessutom att all data stannar på min telefon. Precis som all annan data på min telefon. Ingen ser den förutom jag."

Filmaren är felinformerad. För att de utlovade "AI"-funktionerna i glasögonen ska fungera, måste data överföras till en extern part. Och mänskliga granskare behövs med regelbundenhet eftersom kvaliteten på "AI"-tekniken är bräcklig och behöver handpåläggning för att bli "bättre". Teoretiskt kan man såklart stänga av appens internetåtkomst men då försvinner majoriteten av förmågorna som är hela skälet till att man skulle vilja köpa glasögonen. Filmaren är i exemplet också obrydd och ointresserad av varför andra människor önskar fotoförbud, och den direkta faran det kan innebära för dem om det ignoreras.

Men att få förstår hur smarta glasögon funkar är en feature, ett kännetecken för ny teknik som dammsuger allehanda privat information och behandlar och missbrukar den efter behag. Som grädde på moset har techbolagen normaliserat att alla godkänner användarvillkor utan att förstå dem. Eller ens läsa dem.

Brukligt är också att göra sig otillgänglig för kritiska frågor från journalister.

"Vi söker återkommande Meta för en öppen intervju," skriver SvD. Efter två månader kommer ett mejl från Metas talesperson i London, Joyce Omope. "Brevet svarar inte direkt på våra frågor, men förklarar hur data förflyttas från glasögonen till användarens mobil-app."

Det här handlar alltså om Meta, företaget som äger och utvecklar Facebook och Instagram. Deras dataläcka 2021 drabbade 533 miljoner användare i 106 länder. Utöver sårbarheten det innebär att lägga mängder av data hos Meta finns också en lång rad vittnesmål och böcker om hur illa Metas ledning behandlar människor i och utanför företaget, och hur lite de bryr sig om sina användares välbefinnande. Tidigare och nuvarande anställda agerar källor för dessa insikter, trots stora risker för dem själva.

Dessa aspekter tycks dock över tid inte spela jättestor roll för användningen av företagets produkter.

Att hitta andra kanaler för att kommunicera när alla vänner finns på en plattform, som även företag och offentlig sektor svärmar runt, är såklart en utmaning för många. Men all denna samlade kunskap om hur Meta hanterar personlig data, och behandlar människor, leder inte ens till ett mer försiktigt närmande till bolaget. Nej, oreserverad vårdslöshet står på agendan när Sveriges ledande optiker agerar återförsäljare och skriver så här på sin hemsida:

"Hos Synsam hittar du smarta glasögon som kombinerar stil, funktion och modern teknik. Med inbyggt ljud, mikrofon och kamera kan du lyssna på musik, ta samtal eller fånga ögonblick – helt utan att ta upp telefonen. Flera modeller har dessutom AI-funktioner som gör upplevelsen ännu mer intuitiv, till exempel röststyrning, bildigenkänning eller smarta notiser. Glasögonen kopplas enkelt till din telefon via Bluetooth, och flera modeller går att få med slipade glas i din styrka. Vi erbjuder smarta AI-glasögon från kända varumärken som Ray-Ban Meta och Oakley Meta. Sortimentet växer ständigt med nya innovativa modeller för både dam och herr."

Och det är sannerligen en helt otrolig effektivisering som dessa glasögon möjliggör. För vem behöver spioner, bulvaner och hejdukar när privata medborgare kan bevaka en större yta och göra jobbet gratis? Ännu bättre, de betalar dessutom många tusenlappar för förmånen att göra jobbet gratis. Optiker hos Synsam med högt förtroendekapital kan legitimera hela fenomenet och övertyga köparen om att det är säkert, så att Meta kan ha ryggen fri. Win-win-win – fast tvärtom.

Är våra riksdagspolitiker rädda för techbolagen? Finns någon form av hot? Det är det enda skälet jag kan se till att ingen reagerar med mer upprördhet och kraft. Alltså, jag menar inte just idag. Idag, när reportaget publiceras, då förväntar jag mig att ett par politiker kläcker resoluta citat om hur det såklart inte får gå till så här.

Men politiker i alla läger har haft chans att reagera och agera i många år på hur människor och deras information behandlas av Meta. Det är det jag vill att journalisterna frågar om... vad vill våra makthavare och vad tänker de göra? Vad har de försökt göra? Förstår de? Vilka talespunkter skulle kunna inge förtroende för att de faktiskt förstår?

Ja, det finns ju ytterligare två skäl till att de är oförmögna att agera. Detta, att de inte förstår omfattningen och konsekvenserna. Att de blivit så grundlurade att de inte kan sätta ihop två och två kring hur lätt data hamnar i andra länder.

Eller att massövervakning av befolkningen är precis den väg de vill gå och själva normalisera.

Under tiden jag skriver detta har civilministern uttalat sig om reportaget. Erik Slottner säger till SvD att “Det här kan vara direkt farligt”, och vi förstår därmed att han är läskunnig. Tidigare digitaliseringsminister Anders Ygeman möter upp SvD som frågar honom om vi i Sverige har "tillräcklig kontroll över hur techjättarna använder privat och intimt material".

Svaret lämnar en del att önska:

“Nej. Vi har stark dataskyddslagstiftning i Europa, men det här visar att företagen prövar gränserna – och sannolikt kliver över dem. Samtidigt har vi som konsumenter varit naiva och ganska lättvindigt delat med oss av deras främsta råvara: data om oss själva och våra närstående.”

Då vet vi. Det är vårt eget fel. Vi har varit naiva. Ingen såg det komma. Förutom alla de säkerhetsspecialister som kritiserat Meta sedan dag ett. Men vem orkar lyssna och agera på vad säkerhetsrådgivare säger.

Och svaret kom så snabbt att det nästan var lätt att missa: Nej, bekräftade Ygeman, vi har inte tillräcklig kontroll.

Notera gärna vad som saknas från makthavarna. En målbild, en vilja och ett löfte om att hantera den brist man erkänner.

Ett ansvarstagande.

En svensk optikerkedja, Synsam, marknadsför och säljer dessa glasögon utan att förstå eller informera sina kunder om farorna. Tvärtom, vi har exempel i SvD:s rapportering på hur en anställd vilseleder köpare.

Att Meta är beklämmande likgiltiga inför integritet och demokrati har stått klart i över ett decennium - även om regeringsföreträdare ter sig lika förvånade varje gång det nämns i en nyhet. Cambridge Analytica-skandalen tycks i det närmaste ha gått obemärkt förbi det offentliga Sverige, som fortsätter att friskt rekommendera medborgare att följa dem på Facebook och Instagram.

Men Synsams roll i det hela är, för mig, den egentliga nyheten. Börja där.

Så här ser det ut när någon filmar

Det här videoklippet kommer från Ray-Ban Metas egen introfilm på YouTube. Jag tycker den är talande då det blir tydligt för mig hur svårt det kan vara att notera den lilla lampan. Glasögonen har också ett subtilt ljud som plingar till när inspelningen påbörjas och avslutas.

Är teknik neutral?

Justitieminister Gunnar Strömmer försvarade nyligen den kontroversiella analysplattformen Palantir i en riksdagsdebatt. Han kallade både tekniken neutral och menade att kritiken som riktas mot den är konspirationsteorier.

Teknik är dock aldrig neutral. Det finns alltid vinnare och förlorare som en följd av hur en teknik introduceras, införs och integreras. Metas glasögon torde vara ett "lysande" exempel.

Myten om neutral teknik kommer jag att prata om nästa vecka när jag träffar på studenter på Stockholms universitet, och även på den nya konferensen UX Sweden:

In English: Speaking at UX Sweden

I'll be speaking at UX Sweden on April 23, hosted by Hogia. Tickets are available for online and on-site participation.

Referenslänkar

Anställd: Hon kom ut från badrummet naken

Bankuppgifter, sex och nakna människor som tycks omedvetna om att de spelas in. Bakom Metas nya smarta glasögon finns en dold arbetsstyrka som känner olust av att se in i andras privatliv.

Svenska DagbladetAhmed Abdigadir

GP och SvD avslöjar: Så färdas bilder från Metas smarta glasögon

Så kan dina toalettbesök hamna på en skärm i Kenya

Göteborgs-PostenJulia Lindblom

Ministern: ”Det här kan vara direkt farligt”

Metas smarta glasögon kan spela in privata situationer utan att användaren märker det – och skicka dem vidare. Efter SvD:s och GP:s avslöjande kräver civilminister Erik Slottner (KD) tydliga svar om var datan hamnar.

Svenska DagbladetAhmed Abdigadir

This is the blink-and-you’ll-miss-it sign that Meta glasses are recording

Meta Ray-Bans reveal when they’re recording through these subtle cues

Tom's GuideKaycee Hill

This App Warns You if Someone Is Wearing Smart Glasses Nearby

The creator of Nearby Glasses made the app after reading 404 Media’s coverage of how people are using Meta’s Ray-Bans smartglasses to film people without their knowledge or consent. “I consider it to be a tiny part of resistance against surveillance tech.”

404 MediaJoseph Cox

Smarta glasögon – Kombinera design, teknik och AI-funktioner | Synsam

Hos Synsam hittar du smarta glasögon som kombinerar stil, funktion och modern teknik. Med inbyggt ljud, mikrofon och kamera kan du lyssna på musik, ta samtal eller fånga ögonblick, helt utan att ta upp telefonen.

Sydney woman unknowingly filmed by man using camera in glasses

An American man filmed women in Sydney’s east with recording glasses and posted the footage to social media without the women’s consent.

ABC NewsChantelle Al-Khouri

Smart glasses: ‘I was secretly filmed and trolled online’

Footage of Oonagh was posted on social media where it attracted hundreds of sexual and derogatory comments.

BBC News

Facebook: The Inside Story | Papercut

Today, Facebook is nearly unrecognizable from the simple website Zuckerberg’s first built from his dorm room in his Sophomore year. It has grown into a tech giant, the largest social media platform and

Papercut

Careless People av Sarah Wynn-Williams (Häftad)

The #1 global bestseller with a new foreword for paperbackA Book of the Year for Audible, The Times, Financial Times, The New York Times, Time, Cosmopolitan, The Economist, Spectator and more Short…

Bokus.comSarah Wynn-Williams

Ugly Truth - Sheera Frenkel - Häftad | Akademibokhandeln

Köp boken Ugly Truth av Sheera Frenkel - Häftad 189 kr från Akademibokhandeln. Fri frakt för medlemmar vid köp för minst 249 kr!

Akademibokhandeln

Notering till framtiden: Jag hittar ingen vidare information om Metas talesperson i London, Joyce Omope, som svarade SvD i mejl.

När det är svårt att nå riksdagens webbplats uppmanas besökare idag att följa riksdagens arbete via en proprietär amerikansk plattform som kräver konto för att läsa inlägg och som 15% av Sveriges befolkning använder (5% dagligen). Det är en plattform som uppmärksammats med anledning av hur lätt dess användare skapar 'AI'-genererade bilder på barnövergrepp och vars ägare regelbundet publicerar vit makt-främjande inlägg. The Guardians senaste granskning visar att Elon Musk gjorde X-inlägg i ämnet under 26 av 31 dagar i januari i år.

Svaret är dock inte så enkelt som att regeringen i stället ska välja att publicera på Bluesky. Det skulle vara att repetera samma misstag. Den svenska riksdagen ska absolut aldrig hänvisa till en enskild aktör i tredje land som det enda omnämnda alternativet. Det är bräckligt, ger oförtjänt legitimitet till plattformen, och är dessutom kostsamt för det egna förtroendet.

När kritisk information behöver nå ut till människor är tillförlitlighet och redundans avgörande. Redundans innebär att samma information publiceras på flera ställen samtidigt, så att ingen enskild teknisk störning eller något plattformsbeslut kan förhindra att informationen når ut.

Digital självständighet och motståndskraft

Det borde vara självklart att Sveriges riksdag ska äga sitt eget distributionslager och behandla alla externa plattformar som kanaler för vidarepublicering, aldrig som primära källor. Riksdagen ska inte ta ställning för en viss plattform över en annan. Det är en fråga om sårbarhet.

Jag ser framför mig tre tydliga lager för information:

Första lagret: En obestridd, trovärdig källa

En webbplats på myndighetens egen domän bör alltid vara den primära källan. Om webbsidan är överbelastad eller onåbar ska den hänvisa till en minimalistisk reservwebb med samma domännamn, precis så som stora tidningar agerar. Riksdagens skulle till exempel kunna heta justnu.riksdagen.se.

Reservwebben får gärna fungera och vara aktiv och nåbar alla dagar dygnet runt. Inte sällan ger sådana webbar en mer fokuserad tillgång till aktuell information.

Notera särskilt att webbsidor på det egna domännamnet är det enda som någonsin bör kommuniceras som "den officiella källan" i digitala kanaler. Medborgare ska inte på en myndighets uppmaning uppmuntras till att välja en extern part. Och sannerligen inte en i tredje land (!)

Det ska inte finnas krav på att registrera ett konto för att ta del av information. Amerikanska X kräver inloggning, med långa användarvillkor och en komplex integritetspolicy, som Sveriges riksdag inte hjälper någon medborgare att förstå när de hänvisar dit.

Offentlig information ska också uppfylla krav på tillgänglighet och nå alla oavsett funktionsnedsättning, enhet eller uppkopplingshastighet. Det här är något som myndigheten själv kan garantera när informationen tas om hand på den egna domänen.

Andra lagret: Standard för distribution

Ett så kallat RSS-flöde på webbplatsen bör vara den tekniska ryggraden på alla offentliga webbplatser. Från ett enda flöde, på egen domän och egen infrastruktur, automatiseras publicering till många kanaler.

RSS gör det möjligt att publicera en gång och nå ut överallt. Och överallt är faktiskt inte en överdrift. RSS-standarden har funnits i 27 år men är allt annat än en föråldrad teknik. Det är en öppen standard som stöds av alla moderna plattformar, verktyg och läsare. Självklart har även denna blogg ett RSS-flöde.

RSS används till exempel för att distribuera podd-radio. Podden publiceras på ett ställe men når ut till alla olika typer av appar, klienter och mjukvara som människor använder för att lyssna. Den som lyssnar behöver såklart inte ha en aning om vad RSS är eller ens att det används.

Till sist gör RSS också att andra lätt kan hantera informationen och bygga egna tjänster för att göra den läsbar i helt nya format, något som ytterligare gynnar dess spridning.

Tredje lagret: Externa kanaler

Plattformar som Bluesky, LinkedIn, Facebook, Mastodon, Pixelfed och många fler kan och bör användas. Innehållet i RSS-flödet bör helt enkelt nå dit också, vilket kan vara automatiserat.

Till skillnad från idag ska dock externa kanaler, när de används, explicit vara inramade som kanaler som kan användas på läsarens eget bevåg, av bekvämlighetsskäl. Aldrig som officiella källor.

• FEL FEL FEL: "Följ Sveriges riksdag på X (före detta Twitter) för att få uppdateringar om riksdagens arbete."
• RÄTT: "Officiell information finns alltid på domänen riksdagen.se och via vårt RSS-flöde. För din bekvämlighet publicerar vi även vidare till andra plattformar, men du hittar alltid originalet här."

Faran med att hänvisa till annan ort

Att peka ut en enskild utländsk plattform som informationskälla vid teknikstrul skapar ett ansvarslöst beroende. Det är raka motsatsen till suveränitet och motståndskraft. Om plattformen stänger, blockerar, censurerar, köps upp eller ändrar sina villkor kan myndigheten förlora förmågan att nå alla människor de själva hänvisat till att lyssna just där.

Om riksdagen verkligen, verkligen måste hänvisa till en annan aktör på en annan domän så är det såklart oändligt mycket rimligare att länka till en annan svensk myndighet än att länka till en privat tjänst i ett annat land. Att det finns ett uppenbart behov av att förklara det känns närmast surrealistiskt.

Checklista för offentlig verksamhet

För att realisera det jag beskriver i checklistan krävs några viktiga åtgärder för att den tekniska infrastrukturen ska möjliggöra en säker drift och möjlighet att snabbt styra om trafiken när en webbplats inte går att nå. Även inom detta gäller redundans; välj rådgivare med omsorg.

1. Bygg och underhåll en minimal, statisk webbplats som kan aktiveras som reservwebb (tänk: reservkraft) på verksamhetens egen domän. Om den ordinarie webbplatsen blir onåbar ska det ta några minuter att styra om och en felsida ska alltid hänvisa till reservwebben. Tips: Låt reservwebben alltid vara nåbar.
2. Publicera ett öppet RSS-flöde, på den egna domänen, som den enda officiella källan. Informationen i det flödet bör såklart också synas direkt på reservwebben, och eventuellt skapas via den. Det kan också vara aktuellt med fler RSS-flöden, om de har sina egna tydliga inriktningar.
3. Använd RSS-flödet för att automatiskt vidarepublicera till exempel till Fediversum, e-post och sociala medier. Poängen är att du publicerar endast en gång, på den egna webben, och övrig publicering baseras på denna.
4. Kommunicera alltid den officiella domänen som den primära källan, aldrig en extern plattform.
5. Behandla alla sociala medieplattformar som sekundära, valfria kanaler. De kan underlätta för läsaren, men ska aldrig vara ett krav för åtkomst. Sociala medier ska inte heller vara en ursäkt för avsändaren att falla till föga för slapphet och slarv med säkerhet.

I min värld borde det sedan länge redan se ut så här i offentliga verksamheter. Det är grundläggande beredskap, och betydligt viktigare än att alla myndigheter på måfå måste börja använda "AI" i någon form. Men om det inte ser ut så här, börja arbetet nu och inte nästa månad.

Du som arbetar på myndighet får gärna berätta hur det går och vilka utmaningar ni stöter på. Ni kan knappast prestera sämre än Sveriges riksdag gör idag i alla fall.

Referenser till skärmdumpen från webbplatsen

Jag har försökt spåra hur länge Riksdagen hänvisat på det här sättet, och det är nog rejält länge. Här är några länkar där skärmdump från webbplatsen förekommer. Det som är värt att notera här är att tidningarna i samtliga fall inte reflekterat över det absurda i att hänvisa till X.

Det första, Richies inlägg på Bluesky, gav inspiration till att skriva den här artikeln. Riksdagens webbplats låg alltså nere en stund under torsdagen.

Problem med riksdagens hemsida

För tillfället går det inte att nå riksdagens hemsida. Användaren möts av meddelandet: ”Begränsad tillgång till riksdagens webbplats”. – Felsökning pågår, meddelar Carina Larsson, pressekreterare på riksdagsförvaltningen.

SVT NyheterSVT Nyheter

Riksdagens hemsida nere. Följ Riksdagens info på X (fd Twitter). (@Sverigesriksdag) | Johanna Parikka Altenstedt

Riksdagens hemsida nere. Följ Riksdagens info på X (fd Twitter). (@Sverigesriksdag)

LinkedInJohanna Parikka Altenstedt

Flera dagar av it-störningar och hackerattacker

Hackerattacker, it-strul och överbelastningsattacker. De senaste dagarna har många svenska myndigheter och företag haft stora tekniska problem, en rysk hackerg

AftonbladetFoto: Janerik Henriksson/TT / TT Nyhetsbyrån

Riksdagens hemsida låg nere under flera timmar

Riksdagens hemsida gick under flera timmar inte att nå på torsdagskvällen, rapporterar TT. Användare som försöker ta sig in på riksdagen.se möttes av ett felmeddelande där det stod att tillgången var begränsad.

OmniLinus Lindgren

Riksdagens hemsida låg nere | Expressen

Senaste nytt i korthet – dygnet runt. Har du ett nyhetstips? Kontakta Expressen på [email protected] eller skicka SMS/MMS till 0790-643 643

ExpressenAlbin Lindström

Stora driftstörningar och överbelastningsattacker • Cybersäkerhet och IT-säkerhet

Idag har det varit stora driftstörningar på flertalet ställen runt om i världen. Dels har Facebook haft problem under några timmar med inloggningar på dess plattformar såsom Instagram, WhatsApp, Messenger och Facebook.com. Dels har även det genomförts överbelastningsattacker (DDoS) mot flertalet svenska sajter såsom regeringen.se, Konkurrensverket, IMY. Och bakom DDoS-attackerna så står en eller flera […]

Cybersäkerhet och IT-säkerhetJonas Lejon

Genom åren har det avslöjats gång på gång att plattformen Substack, en tjänst för att skicka ut nyhetsbrev, används av personer som sprider högerextremistiskt och direkt nazistiskt innehåll som bland annat hävdar att judar startade andra världskriget och att antisemitism är en myt.

I The Guardians senaste granskning (februari 2026) bekräftar Geraldine McKelvie att det i allra högsta grad fortsätter vara så att Substack ger dessa Hitler-hyllande nyhetsbrev fri lejd. Man inte bara tillåter innehållet, utan deras algoritm hjälper nazism-nyfikna användare att hitta fler nyhetsbrev i ämnet. Och sedan tar Substack 10% av publikationernas intäkter. Nämnde jag att flera av nyhetsbreven använder en svastika som profilbild?

I samband med det tidigare avslöjandet i tidskriften Atlantic, för två år sedan, lämnade en rad journalister plattformen: bland andra Casey Newton och Zoë Schiffer, Molly White, Talia Lavin och Marisa Kabas. Då frågade också 247 publikationer, under samlingsnamnet Substackers Against Nazis, i ett öppet brev till Substack varför nazisterna är välkomna. De fick till svar att Substack är ”engagerade i att upprätthålla och skydda yttrandefriheten, även när det gör ont”.

Substack menar att man inte kan tysta vit makt-rörelsen utan det bästa är att ”ta diskussionen”. Samtidigt säger forskningen att spridningen av dylikt innehåll bidrar till radikalisering och försätter människor i omedelbar fara. Självklart ger Substacks varumärke också legitimitet åt inlägg som sprider hat och historieförfalskning. Att påstå något annat vore naivt.

Tech-journalisten Casey Newton skrev i januari 2024 att han inte känner till någon annan amerikansk konsumentplattform på internet som inte uttryckligen förbjuder lovord för nazistiska hatpropaganda, än mindre en som välkomnar dem att "etablera sig och börja sälja prenumerationer".

Men idag finns förstås även plattformen X. Och ”AI”-produkter tränas såklart även på  innehåll från Substack - eftersom det är en ”legitim” plattform. Mängden högerextremistiskt innehåll i sällskapsrummen växer snabbt. Som läsare måste vi själva avgöra, utifrån våra egna värderingar, var gränsen går för de plattformar vi backar.

Och som skribent kanske jag kan tänka: om jag har flera alternativ för min publicering, varför väljer jag Substack framför andra?

Nu vet du i alla fall varför jag aldrig rekommenderar Substack. För skribenter fortsätter jag generellt att rekommendera en egen installation av Ghost, vilket också uttalat är vad de flesta som lämnar Substack har valt som mjukvara. Ghost har ett migreringsverktyg för Substack, och Molly White har skrivit om sin flytt. Fler tips finns också hos leavesubstack.com.

Läs vidare

Revealed: How Substack makes money from hosting Nazi newsletters

Exclusive: Site takes a cut of subscriptions to content that promotes far-right ideology, white supremacy and antisemitism

The GuardianGeraldine McKelvie

Substack sent a push alert promoting a Nazi blog

The newsletter’s logo is a swastika and it has pushed Holocaust denialism along with news and opinion content for the ‘White Nationalist Community.’

User MagTaylor Lorenz

Substack Was a Ticking Time Bomb

The platform seeded its own content-moderation crisis.

The AtlanticJacob Stern

Substack Has a Nazi Problem

The newsletter platform’s lax content moderation creates an opening for white nationalists eager to get their message out.

The AtlanticJonathan M. Katz

Why Platformer is leaving Substack

We’ve seen this movie before — and we won’t stick around to watch it play out

PlatformerCasey Newton

Migrating from Substack to self-hosted Ghost: the details

I migrated Citation Needed from Substack to self-hosted Ghost. Here is exactly how I did that.

Citation NeededMolly White

The connection between online hate speech and real-world hate crime

National governments now recognize online hate speech as a pernicious social problem. In the wake of political votes and terror attacks, hate incidents online and offline are known to peak in tandem. This article examines whether an association exists between both forms of hate, independent of ‘trigger’ events.

OUPblogOUPblog Editor

You Should Probably Leave Substack

You should probably leave Substack. Here’s why and how.

How to Leave Substack.

Regeringen vill att det införs en särskild reglering som innebär att 13-åringar kan dömas till fängelse om de utfört brott, eller försökt utföra brott, som har ett straff på minst fyra år. De säger att åtgärden ska vara tidsbegränsad och gälla i endast fem år med start den 1:a juli 2026. Om mindre än ett halvår.

Förslaget saknar inte bara helt stöd i forskning, det går på tvärs mot rekommendationerna från en samlad expertis på landets brottsbekämpande myndigheter.

Det känns verklighetsfrämmande att förstå hur envist regeringen blundar för befogad, betonad kritik från sina egna remissinstanser.

Brottsförebyggande rådet (Brå) är den myndighet i Sverige som tar fram fakta om brottslighet. De skriver så här i sitt remissyttrande:

Brå avstyrker förslaget utifrån i huvudsak tre grunder: att det saknas stöd för att en sänkt straffbarhetsålder har någon brottsförebyggande effekt, att olika straffbarhetsålder för olika typer av brott kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem samt att en sänkt straffbarhetsålder strider mot barnkonventionen och FN:s rekommendationer.

Brå lyckas i denna mening direkt såga förslaget vid fotknölarna: det skulle sannolikt inte fungera som utlovat, det minskar förtroendet för rättsväsendet, det är problematiskt att omsätta i praktiken, det går tvärs emot våra egna lagar och är stick i stäv med råden från forskare och människorättsorganisationer. Ridå.

Kriminalvården, som tar emot Sveriges brottslingar och nu har tvingats diskutera om man ska tillåta gosedjur på avdelningarna, känner sig manade att förklara för regeringen att barn "inte [har] lika utvecklade förmågor till t.ex. impulskontroll eller konsekvenstänkande som äldre".

Läs det igen… Kriminalvården är så förbluffade över förslaget att de gör ett tappert försök att hjälpa regeringen förstå det mest grundläggande om barn. En förståelse som vi i Sverige i decennier har varit stolta över att ha införlivat, som grund för lagar och värderingar, upprepar alltså Kriminalvården i ett försök att folkbilda styrande politiker.

Deras slutsats blir självklar, målen måste uppnås på andra sätt:

Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd, men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.

Prevention och samhällsskydd, säger Kriminalvården, behöver självklart fungera. Men inte alls på det sätt regeringen vill. I yttrandet blir det också tydligt att de känner sig långt ifrån redo för att ta emot barn. De skriver så här (och understryker att de sagt det förut): Kriminalvården har i sitt tidigare remissvar framhållit att myndigheten inte är förberedd eller rustad för att ta hand om så unga barn som 14 år. Nu har regeringen bestämt att 13 är rimligt.

Det är talande att Kriminalvården, en central aktör när förslaget blir verklighet, så skarpt säger ifrån.

Även Åklagarmyndigheten har en hel del dubier. De efterfrågar bland annat en djupare analys av de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.

Och så här skriver de gällande betänkandets förväntade effekt:

Det kan vidare ifrågasättas om det är en träffsäker åtgärd att genomföra tillfälliga förändringar i en så principiell fråga som straffbarhetsåldern i syfte att ingripa straffrättsligt mot det fåtal barn som begår allvarliga brott. I detta sammanhang kan det noteras att allvarliga brott som begås av dessa barn i många fall redan idag blir föremål för en prövning i domstol inom ramen för en bevistalan. 

Åklagarmyndighetens remissyttrande är ett skolexempel på strukturerad, kritisk granskning, även om det skulle må bra av lite lättare svenska. Myndigheten ger exempel på scenarier där lagförslaget leder till besvärliga konsekvenser i verkligheten. Ett sådant exempel är när barn måste ersättas ekonomiskt för olaga frihetsberövande varje gång ett åtal ogillas efter en rättegång. Det är sannolikt en kompensation varken allmänhet, brottsoffer eller förslagets anhängare hade i åtanke.

Lite enklare uttryckt: Det verkar dumt att göra de här sannolikt jättedyra förändringarna, som berör ett fåtal och bara ska gälla under en begränsad period, för att vi rättsligt ska kunna göra saker som vi i flera delar redan kan göra.

Åklagarmyndigheten pekar på "avsevärda tillämpningsproblem" och menar att även om förslaget blir verklighet så är det så illa förberett att det får flertalet struliga följdeffekter och att det ofta inte ens går att göra så som regeringen tror att deras eget förslag förordar.

Trots alla dessa förnuftiga påpekanden tuffar regeringen ivrigt på med tillgjord beslutsamhet och tanklös hybris. Röken från regeringens tuff-tuffhet lägger sig som en tjock dimma, men varje remissvar skingrar den.

Polismyndigheten anser att förslaget skulle orsaka betydande praktiska svårigheter för myndighetens verksamhet. De skriver att en generell sänkning av straffbarhetsåldern riskerar att leda till en ökad brottslighet bland barn. Och även Polisen påpekar att förslaget inte är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Ekobrottsmyndigheten avstyrker och konstaterar att förslaget har tillämpningsproblem, och hänvisar till Åklagarmyndighetens genomgång.

Tullverket avstyrker förslaget om sänkt straffbarhetsålder och anger som skäl att "utredningen inte bedöms ha presenterat tillräckliga skäl som talar för förslaget".

Institutet för mänskliga rättigheter framhåller att "i samband med att FN:s barnrättskommitté granskade Sverige 2023 så fick Sveriges regering en särskild rekommendation om att inte sänka straffbarhetsåldern".

Sveriges Domareförbund konstaterar att "en generell sänkning på ett år från 15 till 14 år innebär att en hel ålderskull till kan bli föremål för brottsutredningar som kan leda till rättegångar där försvarare ska förordnas. Kostnaderna för det allmänna inklusive domstolarna kommer att bli betydande." Notera: Regeringen väljer efter detta påtalande att sänka till 13 år(!)

Advokatsamfundet konstaterar krasst: "Samtliga förslag synes vara politiskt motiverade och bygga på en hårdare retorik om brott och straff, snarare än på forskning och beprövad erfarenhet."

Rädda barnen skriver:

Utredningen gör bedömningen att inkapacitering är ett viktigt verktyg för att barn inte ska begå nya brott. Samtidigt redogör man för forskning som visar att inkapacitering av barn som begår denna typ av brott inte har en brottspreventiv effekt, eftersom det finns en konstant ström av andra barn som kan begå handlingarna i stället. Mot bakgrund av denna kunskap är det anmärkningsvärt att utredningen ändå anser en sänkning av straffbarhetsåldern välavvägd.

Det i många avseenden vårdslösa förslaget från regeringen är alltså tänkt att visa på beslutsamhet och handlingskraft. Det blir istället bevis på en besvärande oförmåga att förstå och agera på verklig kunskap. En kunskap som erbjuds i drivor av de instanser som regeringen själva har frågat om återkoppling.

Det krävs högfärd och ett omfamnande av faktaresistens för att helt avfärda all denna kunskap från så många specialister och sakkunniga som alla ger stöd åt varandras argument. Den samlade kåren som ansvarar för frågorna är rörande överens och regeringen säger med sitt agerande att den samlade kårens kompetens är irrelevant.

Ett maktfullkomligt beteende som borde få fler att häpna.

Punkterna som förslaget brister på

En övervägande majoritet av de remissvar som inkommit pekar på allvarliga tillkortakommanden som kan sammanfattas i följande nio punkter.

1. Underlaget är inte tillräckligt utrett och belagt. Ett exempel är Socialstyrelsens observation: Utredarens främsta skäl för en sänkning av straffbarhetsåldern är att den pågående utvecklingen anses vara ett hot mot det straffrättsliga systemets legitimitet, men redogör inga belägg för att det skulle vara på det viset.
2. Förslaget strider mot barnkonventionen, en konvention som Sverige antog som lag den 1 januari 2020.
3. Det saknas en fullgod barnkonsekvensanalys.
4. Det finns inget stöd i forskning för att fängelse för barn är avskräckande.
5. Fängelse stärker barnens identitet som kriminella. Risken för återfall ökar snarare än minskar med den påverkan som fängelse för med sig.
6. Fängelse för 13-åringar riskerar leda till att gängen utnyttjar ännu yngre barn.
7. Det saknas en fullgod ekonomisk kalkyl för hela satsningen, till exempel för de resurser som krävs för Kriminalvården att ta hand om barn, och hur hela regelverket ska avvecklas efter fem år.
8. Förslaget går inte att tillämpa så som det beskrivs. Tillämpningsproblem är identifierade och beskrivna av flera instanser.
9. Detta förslag är ett i raden av många hämmande åtgärder och det går svårligen att förutse eller följa upp effekterna av varje insats.

Den här omfattande kritiken känns inte betryggande för ett så viktigt område där regeringen själva säger sig agera med kraft. Att envist traska vidare trots detta regn av tillrättavisningar ingjuter inte förtroende för landets ledarskap. Tvärtom.

Det som lyfts av flera aktörer är hur många repressiva åtgärder som redan tillkommit och planerats inom kriminalpolitiken de senaste åren, något som gör det oerhört svårt att förutse eller utvärdera vilken åtgärd som ger vilken effekt. För att nämna en handfull: ungdomsövervakning, längre maxtid för sluten ungdomsvård, utvidgat ansvar för både föräldrar och socialtjänsten, åt­stram­ningar avseende ungdomsreduktionen, ny fängelselagstiftning samt utökade möjligheter till hemliga preventiva tvångsmedel.

För att bedriva en ansvarsfull kriminalpolitik måste den gå att utvärdera och justera. Att vrida på alla rattar samtidigt och hoppas att någon av dem ställer in rätt effekt, utan att kunna veta vilken, är en vådlig hantering av landets resurser – och framtid.

Det går snabbt bakåt nu

Straffbarhetsåldern har varit 15 år i Sverige sedan 1864. I etthundrasextiotvå år. Hur kan det vara okej att sänka den till 13 – när så gott som all forskning länge talat för att det tvärtom är en höjning vi måste sträva efter? Det är för mig en spegling av ett samhälle som söker enkla, snabba svar utan tid och lust att fördjupa sig. Och som inte lyssnar.

Det borde oroa oss alla.

Regeringen ställer nämligen inte bara tillbaka klockan på straffbarhetsåldern. Regeringen backar också klockan på hur mycket hänsyn som tas till de remissvar som kommer in på ett betänkande. Alltså hur välgrundade och förankrade beslut man tar. Tack vare att vi har rätt till insyn så kan vi upptäcka det. Men såklart bara om vi också tar del av dem.

Att öva sig i att tänka kritiskt är viktigt för en demokrati. Det handlar om att kunna samla in kunskap och begrunda olika perspektiv.

Många sitter ändå nu och tänker att jo, vi måste nog sätta 13-åringar i fängelse för att få bukt med problemen.

Ska det inte bli några konsekvenser när barn begår allvarliga brott?
Remissinstanserna menar inte alls att barnen inte ska tas om hand. Flertalet tar upp att en förbättrad hantering behövs, och att samhället självklart ska skyddas, men att de specifika åtgärder som föreslås är fel väg.

Vems är ansvaret? Någon måste väl straffas?
Det är vuxenvärlden som sviker barnen och det är samhället som har ett ansvar för barn som begår brott. Barnen som begår de här allvarliga brotten är förövare, men ofta är de samtidigt också själva brottsoffer. Föreningen Sveriges socialchefer skriver: "Att straffa barn i 13-årsåldern innebär att lägga ansvaret på dem som samhället inte förmått skydda. "

Det har inte gjorts tillräckligt, vi måste ta i med hårdhandskarna!
Många är redan överens om att det åtgärder som vidtas idag inte är tillräckligt, och det står att läsa i många av remissvaren hur allvarligt man ser på utvecklingen. Men hur åtgärden ser ut måste vara grundat i allt det som expertis inom barnpsykologi, brottsbekämpning, juridik och socialtjänst med flera kan lära oss utifrån forskning och beprövad erfarenhet.

Att bortse från fakta är inte att ta i med hårdhandskarna, det är att kapitulera och ge upp arbetet man förväntas ta sig an som ledare. Vi kan inte låta våra politiker hitta på och implementera skadliga åtgärder, som dessutom är kostsamma, bara för att de känslomässigt låter bra och kortsiktigt vinner röster. I Sverige har vi har alla förutsättningar för att agera klokare än så.

• Tråd på Bluesky
• Inlägg på LinkedIn

Alla remissvar

• 2025-09-24: Remiss av utkast till lagrådsremiss Sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott, Diarienummer: Ju2025/01945. Remissvar från 99 svarande remissinstanser gällande lagrådsremiss. Gällande sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år. Det här är alltså det förslag man gick vidare med efter att kritiken kom på den första remissen nedan.
• 2025-02-13: Remiss av SOU 2025:11 Straffbarhetsåldern. Remissyttranden från 95 svarande remissinstanser gällande SOU:2011 om sänkt straffbarhetsålder. I detta fall var det tal om sänkning till 14 år.

Alla remissvar i ett dokument

Jag satte ihop dessa filer som samlar alla remissvar i ett enda dokument för den som vill ögna igenom remissvaren på ett enklare sätt.

Utöver ovanstående remissvar kommer det alltid in ytterligare yttranden från civilsamhället, men dessa listas tyvärr inte publikt på regeringen.se av någon anledning. Det behöver det förstås bli ändring på.

Vidare läsning

Nej till förslag om fängelse för 13-åringar

Kriminalvården har lämnat sitt remissvar om lagrådsremissen Sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. I remissvaret skriver Kriminalvården bland…

Kriminalvården

Bris kritisk till sänkt straffbarhetsålder till 13 år | Bris

Bris varnar för att sänkt straffbarhetsålder till 13 år riskerar att skada barn och öka kriminalitet. Läs Bris kritik och deras alternativ.

Bris

MUCF avstyrker förslag om sänkt straffbarhetsålder till 13 år | MUCF

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har lämnat sitt yttrande på Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. MUCF avstyrker förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år och att införa en differentierad straffbarhetsålder.– Barn är barn. När man är under 15 år har man inte den mognad eller kognitiva förmåga som krävs för att kunna hållas straffrättsligt ansvarig. En sänkning riskerar att skada snarare än hjälpa unga, säger Magnus Jägerskog, generaldirektör på MUCF.

MUCF

Sänkt straffbarhetsålder bryter mot FN:s barnkonvention

Regeringen och Sverigedemokraterna har lagt fram förslaget att sänka straffbarhetsåldern till tretton år. Det går emot FN:s barnkonvention, som är svensk lag, undergräver barnets möjligheter till åte…

unicef.se© UNICEF/UNI908511/Rasnat

Tung kritik mot sänkt straffålder: Risk att gängen rekryterar 11-åringar

Regeringen vill att barn så unga som 13 år ska kunna fängslas från och med nästa sommar. Men förslaget möter hård kritik. Kriminalvården säger nej och både polisen och Åklagarmyndigheten menar att ännu yngre barn riskerar involveras i de kriminella gängen om man sänker straffrättsåldern.

SVT NyheterSVT Nyheter

Här skapas de nya barnfängelserna

Till sommaren kan 13-åringar som begår grova brott sättas i fängelse. I Rosersberg norr om Stockholm skapas just nu några av de allra första avdelningarna som s

Aftonbladet

Min illustration

Bildbeskrivning: Teckning av ett barn bakom galler som håller i en nalle. Barnet tittar ut genom gallret som utgör en glugg i en blå tegelvägg. På den blå tegelväggen har någon klottrat ordet MONSTER. Teckningen är färglagd i mörka toner.

Material som tillhör och kompletterar min presentation på Internetdagarna den 25 november.

Presentationsbilder

Ladda ner

Samtliga bilder i PDF-format.

Bildkällor

Sammanfattning

Med utgångspunkt i teorin om ego depletion, på svenska egotömning, beskriver jag kostnaden av att tvingas aktivera hjärnan för vardagliga aktiviteter. Genom att möta många hinder efter varandra försämras vår förmåga att ta bra och genomtänkta beslut. Jag använder sedan fenomenet med smarta lampor för att förklara hur digitalisering kan öka antalet mikrobeslut och orosmoment som man som människa utsätts för under en dag, för något så enkelt som att tända och släcka lampor.

Exemplet med smarta lampor illustrerar den komplexitet som uppstår när vi försöker effektivisera och förenkla. I många fall blir det tvärtom. Men vi ökar också klyftor mellan de som vill ha det nya och de som motvilligt tvingas på det.

Områden som tas upp:

• Ett beroende till internet och wi-fi för lampornas funktion, som innebär ökad sårbarhet.
• En maktobalans när en eller ett fåtal personer i ett hushåll har admin-kontroll.
• En oförmåga att överblicka vilken information som sparas och var, och vem som har tillgång till den.
• Ett breddat behov av olika typer av kompetenser för att hantera och felsöka hushållets ljuskällor.
• En ökad risk för missbruk, kopplat till våld i nära relation.
• En ökad risk för intrång av obehöriga.
• Nya utmaningar i form av knappar som kan tappas bort, samtidigt som originalknapparna finns kvar i olika varianter.
• Oförutsägbarhet när lamporna inte beter sig som förväntat… är det en gammal regel, teknisktrul, en bugg, ett intrång eller en tidigare boende som spökar?
• Fler och fler köp av tilläggsprodukter, appar, med mera utan att bli riktigt klar, där alla extra enheter ytterligare ökar komplexiteten. Ibland utökar vi också med andra system som inte är kompatibla, för att de är billigare men kan också vara från obskyra tillverkare.

Även om det här är ett exempel från det privata hemmet finns motsvarande problem hos företag och organisationer. Vi satsar på effektivitet, förenklingar, gemenskap och säkerhet men får inte sällan helt motsatta effekter. Det blir tvärtom.

Ett grundproblem är att den snäva krets som bygger de stora digitala tjänsterna i mångt och mycket är monokulturell. Det görs många antaganden om vad som är rimligt och önskvärt för andra människor. Andra människor kan ha behov, befinna sig i sammanhang och ha målsättningar som är svåra att förstå om man inte själv besitter samma erfarenheter.

Om innovation leder till att många människor mår sämre, kan vi verkligen kalla det innovation?

Det finns människor som baserat på egna upplevelser och livserfarenhet är experter på utanförskap och diskriminering. Att låta dessa experter komma till tals och bli mer involverade i arbetet med att ta fram samhällets digitala tjänster är nyckeln till att bygga tjänster som faktiskt är till hjälp och skyddar alla, inte bara målgrupperna som påminner mest om de som bygger tjänsterna.

Omtanke kräver att vi tänker om, att vi förstår att våra antaganden ofta är fel… att vi måste vara beredda på att omvärdera vår tolkning av andras behov, och att vi inte bara lyssnar utan också involverar en större mångfald av röster i utvecklingen.

Vi måste också bli bättre på att respektera ett nej, och ge tillräckligt mycket information för att människor ska kunna avgöra om användningen av en tjänst hjälper eller stjälper deras målsättningar.

Att bygga nya tjänster är en maktutövning. Ett sätt att se på det är att man introducerar en ny art i ett befintligt ekosystem där man inte alls vet hur det påverkar allt liv i det ekosystemet. Att ta ansvar för vårt agerande innebär att vi måste vi kartlägga denna påverkan och motverka den potentiella skada vår "nya art" orsakar.

Tillsammans med deltagarna som påverkas av vår tjänst kan vi bättre förstå om skadan är för stor eller införandet blir för riskfyllt. Och vilken information deltagarna behöver för att ta informerade och trygga beslut.

Omtanke är när man tillåter att användare säger nej till tjänsten för sitt eget välbefinnandes skull. Och förstår att det är en framgång för alla när de gör det.

Referensmaterial och artiklar

• Axbom, Per (2025). Ma­skin­er­na spelar in din sjuk­doms­be­rät­tel­se och skapar merjobb för vården. axbom.se.
• Axbom, Per (2022). Elementen inom digital etik. axbom.se.
• Bowles, Nellie (2018). Thermostats, locks and lights: Digital tools of domestic abuse. CNBC.
• Ewald, Fia (2022). Helgessän: Kanske är det nya ludditer som behövs. Magasin Opulens.
• Karlsson, Sanna (2025). Vårdpersonal fastnar i IT istället för att vårda patienter. SVT Nyheter.

Egots utarmningsteori: Finns det begränsade mentala resurser? Maestrovirtuale.com

Vetenskap, utbildning, kultur och livsstil

Maestrovirtuale.comy7rik

Böcker

• Axbom, Per (2019). Digital omtanke.
  En handbok för alla som vill att digitalisering ska ta bättre hänsyn till välbefinnande, inkludering och social påverkan.
• Costanza-Chock, Sasha (2020). Design Justice: Community-Led Practices to Build the Worlds We Need. MIT Press.
  Reflekterande om hur design kan styras av marginaliserade grupper, avveckla strukturell ojämlikhet och främja kollektiv frihet och ekologisk överlevnad.
• Penzeymoog, Eva (2021). Design for Safety. A List Apart.
  Om hur teknik har effekter med koppling till våld i nära relation och hur vi kan arbeta med design för att minska risker, hjälpa och involvera utsatta.
• Swindler, Katie (). Life and Death Design: What Life-Saving Technology Can Teach Everyday UX Designers. Rosenfeld Media.
  Hur vi med design kan hjälpa de som arbetar i pressade och livskritiska situationer.
• Weizenbaum, Joseph & Wendt, Gunna (2015). Islands in the Cyberstream Seeking Havens of Reason in a Programmed Society. Litwin Books, LLC.
  Weizenbaum intervjuas av Gunna Wendt i en bok som ger sammanhang till Weizenbaums långa strid för människans självbestämmande i relation till datorer.

Relaterade föreläsningar och podd-avsnitt

AI and Human Rights

Content for Raoul Wallenberg Talk on AI and Human Rights. Full transcript, slidedeck and references.

Axbom • My Next HeartbeatPer Axbom

Det osynliga problemet med sagolika användar­upplevelser

Baserat på mitt blixttal på UX Open 2015 [http://2015.uxopen.se/]. Bilder på Slideshare [http://www.slideshare.net/axbom/det-osynliga-problemet-med-sagolika-anvndarupplevelser] . Finns också på engelska [http://axbom.com/fairytale-ux]. Här ser du en inspelad, uppdaterad version av den här föreläsningen: Det var en gång, i landet Bekymmersfri, en liten flicka

Axbom • Mitt nästa hjärtslagPer Axbom

AI-ansvar i en hajpad värld

Det är aldrig så lätt att bli lurad som under en pågående hajp. Det är mars 2023 och vi är mitt i den. Det är sällan jag sett så många anamma en helt ny experimentell lösning med så lite ifrågasättande. Just i detta nu är det oerhört viktigt att skaka

Axbom • Mitt nästa hjärtslagPer Axbom

Kolla också in

Imagination Playbook

Imagination Playbook0

Vi har varit här förr.

Boken Computer Power and Human Reason är oerhört värdefull för att förstå människa-dator interaktion och den digitala maskinens påverkan på individ och samhälle.

Bokens författare, Joseph Weizenbaum, utvecklade den första chatbotten som människor blev övertygade om hade mänskliga förmågor.

Han förklarade senare sin förvåning:

"Vad jag inte hade insett var att extremt korta exponeringar för ett relativt enkelt datorprogram skulle kunna framkalla kraftfulla vanföreställningar hos helt normala människor."

Chatbotten byggde Weizenbaum 1966. Boken kom ut 10 år senare, 1976. Hans chattbot ELIZA gav oss alltså “ELIZA-effekten" – fenomenet som innebär att någon projicerar mänskliga egenskaper — såsom erfarenhet, semantisk förståelse eller empati — på datorprogram som är textbaserade.

Något som torde vara bekant för den som lever på 2020-talet.

Det finns inget neutralt över datorer, argumenterade Weizenbaum och gjorde skillnad på att ta beslut och att välja. Att välja kräver mänskligt omdöme — förnuft. Det går inte överlämna till datorer. Han pekade på hur datoriseringen ofta stärker förtryckande maktstrukturer snarare än stjälper dem.

När datorer får ta beslut som tidigare togs av människor har man fört vidare en aktörs värderingar som kommer få tydliga, icke-neutrala konsekvenser för de människor som sedan utsätts för detta institutionaliserade, maskinella beslutsfattande. Det påminner om Kerstin Anérs farhågor när hon myntade uttrycket ‘dataskugga’ i en essä från 1972:

“Man har slutsatser framför sig — men tror att det är råa fakta. Och så tillsätter, avsätter, dömer och utvärderar [man] en dataskugga, men den som får ta konsekvenserna är en människa av kött och blod.”

Världen som kommer ur detta arbetssätt är mer ojämlik och mindre rationell, menade Weizenbaum. Det får också människor att tänka på sig själva som inte mycket mer än maskiner.

För ett par månader sedan hittade jag den svenska översättningen på ett antikvariat. Översättaren heter Mats Dannewitz Linder. Inuti, hopvikt, fanns en urklippt artikel av folkbildaren Harry Bökstedt: Genombrott för "tänkande" datorn. Jag gissar att den är skriven tidigt 90-tal. Jag hittade den dock inte i Svenska Dagbladets arkiv, som var tidningen han oftast skrev för.

När han gick bort 2008 var Weizenbaum fortfarande en framträdande kritiker av artificiell intelligens, porträtterad i boken Islands in th Cyberstream – Seeking Havens of Reason in a Programmed Society – en intervju av Gunna Wendt som ger sammanhang till Weizenbaums långa strid för människans självbestämmande.

Hans tidlöshet poängteras också på framsidan av Datorkraft och sunt förnuft i ett citat av Lewis Mumford:

“Den kommer att vara lika aktuell om femtio år — en milstolpe när det gäller att förena naturvetenskapligt och humanistiskt tänkande.”

Nästa år, 2026, kommer det vara precis 50 år sedan den släpptes. Och ja, den är faktiskt lika aktuell.

Kritiker kallar det klokt för Chat Control 2.0, det EU-förslag i nya fårakläder som ordförandelandet Danmark så innerligt gärna vill driva igenom. Det är ett zombie-förslag med tre år på nacken som vägrar gå ur tiden. I dagarna skulle det återigen ha behandlats i EU-rådet. Tack och lov satte Tyskland redan förra veckan, efter några vingliga steg, ner sin fot på vågskålens nej-sida. Men det kommer garanterat dyka upp igen. Många EU-länder, och vår egen regering, vill rösta för en aldrig tidigare skådad övervakning av privatpersoner utan brottsmisstanke. Det är en häpnadsväckande satsning från EU på att överträffa Kinas långtgående kontrollmöjligheter. Som regeringen gjort till Sveriges vilja.

Om och om igen har det varit på tapeten att fastslå en förordning innebärandes att alla kommunikationstjänster, chat och e-post, slutar tillåta meddelanden som är helt hemliga (krypterade) hela vägen från avsändare till mottagare. Förslaget innebär nämligen att meddelandetjänster tvingas skapa en ingång för de europeiska staterna att helt urskillningslöst koppla på en ständigt närvarande avlyssningstråd. En tråd som är tänkt att skanna ditt meddelande efter att du skrivit det och innan det krypteras. Det tillintetgör totalsträckskryptering, alldeles oavsett hur myckt förslaget, dess förkämpar och dess ursprungliga förkunnare Ylva Johansson fräckt fabulerar om att så inte är fallet.

När du messar och frågar moster Bianca om det hemliga receptet på hennes utsökta Bomboloni (en friterad vaniljbulle) så kan den statsägda tråden fånga upp ditt sötsug. Inte för att de vill ha receptet, utan för att misstänkt beteende kan definieras ombytligt av den som för tillfället förvaltar avlyssningsapparaturen. Eller pekas ut av en egenmäktig räknemodell i en svart låda som tituleras "AI" för att projicera gudaktig förmåga. Premissen är att varje person är potentiell pedofil och vad den sniffande algoritmen markerar på är långtifrån klarlagt.

Stor enighet bland experter mot Chat Control

Återkommande i flera år har ledande säkerhetsexperter, jurister, människorättsaktivister och barnrättsorganisationer från hela världen uttalat sig om hur orimlig och rättsvidrig den här idén är. Gång på gång har den röstats ner. Men som en parasitisk svamp helt immun mot pedagogiska påpekanden växer vanföreställningarna om ett säkrare samhälle baserat på massövervakning.

I Sverige ställer sig regeringen bakom den senaste reinkarnationen av förslaget. Ett förslag som vilar på en uttalad målbild att adressera innehåll som berör övergrepp mot barn - i syfte att hindra brott och lagföra fler. Det är en vällovlig utsaga, men leder också till överdrivna tillmälen i en bedräglig debatt. Om man uttrycker att man är emot totalitär övervakning så kan man – när argumenten från övervakningsförespråkarna tryter – bli anklagad för att vilja barnen illa.

Även när det är precis tvärtom.

Vi skyddar inte barn genom att bygga mot ett auktoritärt samhälle. Vi skyddar barn genom att lägga tid, resurser och pengar på att ta barn på allvar, lyssna, utbilda, finnas för dem och stödja med evidensbaserad vård och riktade insatser. Och visst: lagföra brottslingar.

Men när vi lägger tid och pengar på att övervaka barnens kommunikation, för det är såklart barnens kommunikationskanaler vi talar om, så introducerar vi en invasiv art i ett ekosystem för mänskliga relationer. Det slår sannolikt ut både trygghet och förtroende.

En lång rad negativa effekter

• Det är oförenligt med mänskliga rättigheter att bedriva övervakning som förslaget vill. Det bryter mot Europakonventionen, Barnkonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Sveriges egna post- och telehemlighet är reglerad i grundlagen.
• Rättsväsendet kommer möta felidentifierat lagligt material med många oskyldigt utpekade. Samtyckesbaserad, helt laglig kommunikation av sexuell karaktär mellan ungdomar kan en maskin markera som misstänkt och göra redo för granskning.
• Det går inte att garantera att bevakning av alla våra meddelanden endast används för avgränsade syften. Ändamålets utförsbacke blir glashal när det rinner ut ofantliga mängder intresseväckande innehåll från en övervakningsbrunn som aldrig sinar.
• Alla system kan hackas och nås av den som vill illa. Ett system som lyssnar på alla skulle utsättas för idoga intrångsförsök, några med omstörtande konsekvenser.
• Kännedom om att deras kommunikation är ständigt övervakad påverkar människors förmåga och vilja att agera och tala fritt, en så kallad avkylningseffekt på hela samhället.
• Redan utsatta grupper missgynnas och blir rädda för att tala för sin sak. Det kan bli ett stort bakslag för grupper som redan lever med regelbunden utsatthet för hat och hot.
• Ett viktigt verktyg för anonyma källor, visselblåsare och informatörer försvinner plötsligt, vilket drabbar media, poliser och jurister.
• De påstådda fördelarna kan helt utebli, och EU riskerar tandlöst totalitärt snokande utan brottsmisstanke, där brottsutövarna helt enkelt använder andra kanaler på internet än de som EU klarar av att reglera.

Att en övervakning av all kommunikation skulle vara proportionerligt, som förslagets försvarare gärna vill hävda, är inte trovärdigt. Skadan är påtaglig för barn, för samhället i stort och för framtida generationer. Barn behöver absolut bättre skyddsmekanismer för livet online. Det här är inte det.

Ändå sitter de i Bryssel med en taktfast hjärtstartare och återupplivar förslaget om och om igen. Makthavarna som ännu inte förstår tekniken. Makthavarna som blivit pådyvlade en paradox de tanklöst säljer vidare. De säger att det går att avlyssna en konfidentiell konversation och samtidigt hävda att kommunikationen aldrig röjdes. Som en Schrödingers chatt.

Alla röster för att riva upp Chat Control måste hörsammas

Sverige har ställt sig redo att rösta för inbillningen att nedmontering av mänskliga rättigheter leder till ett önskvärt, harmoniskt samhälle. Om man inte själv vill förstå tekniken så måste våra politiker ändå försöka förstå effekterna som alla kunniga personer vittnar om.

Vi fick andrum tack vare Tysklands ställningstagande. Men det är inte läge att slappna av. Ni som förstår, ställ er upp. Säg ifrån högt och tydligt.

Det är ett historiskt förslag, farligt nära en avgrund, som behöver få somna in. Innan säkra meddelandetjänster helt lämnar EU. Våra telefoner ska tjäna oss som äger dem, inte agera ihållande mikrofoner åt staten.

I november 2024 kommenterade generaltulldirektör Johan Norrman klokt i SvD gällande beslagsstatistik och om Tullverket stoppar tillräckligt:

– Så om vi skulle kontrollera allt, då skulle vi behöva bli som en ytterlighet som en totalitär stat, och det vill ju inte Sverige vara.

Den svenska regeringen måste riva upp sitt stöd till ChatControl för att bevisa att Sverige inte vill det.

Rekommenderad läsning

Ledare: Varför vill svenska politiker få tillgång till väljarnas privatliv?

Övervakningslagen chat control går ut över vår integritet och underlättar för utländska säkerhetshot. Sverige borde inte stödja den.

Dagens NyheterText DN:s ledarredaktion

LEDARE: Politikerna riskerar förstöra internet

Med chat control driver den svenska regeringen på för ett paradigmskifte – på riktigt.

BORASBli meddelad när något nytt publiceras av

”EU riskerar stort säkerhetsmisstag”

DEBATT. Sverige fortsätter att stötta ett förslag som kräver att allmänhetens kommunikation kan avlyssnas. Vi kan inte låta mänskliga rättigheter och samhällets säkerhet offras av okunskap, skriver debattörer.

Svenska DagbladetSvenska Dagbladet

Krypteringsstriden delar Europa – och Sverige - Altinget

När rikspolischefen ber föräldrar anmäla sina barns användning av en app som EU-parlamentet, Försvarsmakten och människorättsorganisationer själva använder, har något gått snett. Det skriver Daniel Wiklander.

Altinget

Fight Chat Control - Protect Digital Privacy in the EU

Learn about the EU Chat Control proposal and contact your representatives to protect digital privacy and encryption.

Fight Chat Control

När vi digitaliserar och automatiserar vissa arbetsmoment sparar vi tid i stunden. När vi i framtiden vill förändra arbetssätt eller helt eliminera arbetsmoment är det inte lika lätt om det finns en digital automatisering som man är beroende av för delar av arbetet. Särskilt om man inte har full insyn i hur digitaliseringen fungerar, vad den gör eller varför den gör det. Automatisering idag kan alltså försvåra förbättringar i framtiden.

I en del organisationer vet man detta till viss del. Man kallar det förvaltningsobjekt, och helst vill man minska antalet förvaltningsobjekt, men generellt ökar de förstås i antal. Vi flyttar kompetens från att förstå och utföra arbetet till att förvalta tekniska lösningar som allt färre har insyn i vad de faktiskt gör. Effektivisering handlar då allt oftare om att digitala moment ska göras snabbare, i stället för om momenten skapar relevant nytta, för det finns det ingen kvar som längre vet.

Jag kallar det nu för Digitaliseringens kunskapsparadox: Alltså, när vi automatiserar, hur behåller vi kunskapen som behövs för att fortsatt avgöra om automatiseringen gör nytta?

Jag tänker att färre och färre förstår hur saker och ting fungerar, tack vare digitalisering. Det är därför vi älskar att mäta så mycket i intetsägande siffror som tid och volym, i stället för välbefinnande och tillfredställelse och hållbarhet.

Mänskligheten har arbetat länge för att spara tid med maskiner, hela tiden snabbare, men vi får aldrig tid att känna efter om vi mår bra – så psykisk ohälsa skjuter i höjden ändå. Och allt färre vet hur man odlar mat, känner igen en giftig svamp eller bygger skydd mot väder och vind.

Bildbeskrivning: En enkel graf med ‘fackkunskap’ på x-axeln och ‘automatisering’ på y-axeln. Ett rött streck visar det omvända samband mellan variablerna: ju högre nivå av automatisering, desto mindre fackkunskap. Rubriken på grafen lyder: Digitaliseringens kunskapsparadox: När vi automatiserar, hur behåller vi kunskapen som behövs för att fortsatt avgöra om automatiseringen gör nytta?

Jag har en debattartikel om Chat Control liggande som sannolikt är för lång för att någon ska ta in den, men något jag nämner i den är att det även finns barnrättsorganisationer som är tydligt emot ChatControl.

Jag tycker det är viktigt att lyfta eftersom hela debatten kretsar kring ett så känsligt ämne: övergrepp mot barn. Det gör också att förslagsivrarna har nära till fula debattmetoder. Om jag säger att jag är emot massövervakning kan repliken bli att jag inte bryr mig om att skydda barnen.

Även när det såklart är precis tvärtom.

Därför är det viktigt att lyssna på organisationer som Der Kinderschutzbund (Barnskyddsföreningen) i Tyskland. Det är en organisation som självklart och uttalat arbetar mot barnövergrepp online. De motsätter sig också Chat Control.

– Riktade insatser behövs för att skydda barn, säger deras talesperson Elena Frense till Netzpolitik. Inte massövervakning.

”Barn har också rätt till konfidentiell kommunikation – om deras chattar övervakas utan orsak skulle deras integritet och grundläggande rättigheter kränkas.”

Organisationen tycker dessutom att ChatControl-förslaget är feltänkt, ”eftersom skildringar av sexualiserat våld i allmänhet inte utväxlas via privata meddelanden, utan via fillagringstjänster”.

Nu undrar jag förstås om de som ivrigt vill införa den här förordningen också har uppfattningen att Tysklands största barnrättsorganisation inte heller bryr sig om barns säkerhet?

Omröstningen som skulle skett i ministerrådet kommande veckan är stoppad, javisst, men det här är ett förslag som återuppstår om och om igen, och har så gjort i över tre år. Det är dags att vi påverkar våra egna politiker till att överge allt stöd. Så att vi kan fokusera på skydd för barn som gör nytta och fungerar, och inte vilar på en övervakning som överträffar Kinas kontrollmöjligheter.

Läs hela intervjun med Elena Frense hos Netzpolitik.

EU-Überwachungsgesetz: Kinderschutzbund stellt sich gegen Chatkontrolle

Der Deutsche Kinderschutzbund lehnt die Chatkontrolle ab und fordert von der Bundesregierung

netzpolitik.orgMarkus Reuter

På TikTok finns fenomenet "Disney adult", eller på svenska: "Disney-vuxen". Det är personer som älskar Disney lika mycket som barn gör. De besöker nöjesfälten, äger en hel del Disney-prylar och skäms inte över sin passion för varumärket. Och så lägger de ut videoklipp med sig själv på TikTok där de hyllar olika Disney-fenomen.

I efterdyningarna av att Disney stängde av Jimmy Kimmel har även dessa personer reagerat starkt mot Disney. De uppmanar till att avsluta prenumerationer och köp. Jag tycker att Terry uttrycker det snyggt och koncist i det här klippet. Parafraserat: det finns viktigare värden än ett företag som jag råkar gilla.

Det är betydelsefullt när de största beundrarna väljer bort det de älskar.

Men jag reagerade också på något särskilt i det här klippet: de fysiska böckerna och de fysiska DVD-filmerna. Att kunna äga och dela med sig till vänner, att kunna läsa och se innehåll utan att någon annan mäter och analyserar det i realtid – och att ha tillgång utan att prenumerera. Det är förmågor som håller på att gå förlorade och jag ser gärna att vi hittar tillbaka till dem.

När vi inte längre äger det innehåll vi köper och innehållet egentligen finns någon annanstans så kan tillgången till innehåll lätt strypas, bortom vår kontroll.

Det finns fler klipp där Terri förklarar vikten av att agera, och hon säger bland annat att även om du bara är villig att avsluta Disney Plus i en månad så är tajmingen viktig för att budskapet ska gå fram. Hon citerar bland annat från Timothy Snyder's bok 'On Tyranny' där första kapitlet uppmanar till att inte lyda i förväg (Don't obey in advance), vilket är det Terri menar att Disney gör.

I bristen på att reagera är det nog vad många människor gör.

Personerna bakom Chat Control hävdar envist att man inte bryter totalsträckskryptering. Samtidigt ska man avlyssna privata meddelanden på tjänster med totalsträckskryptering för att avslöja brott.

Det här innebär att vi nu måste ta på allvar och börja prata om tankeexperimentet Schrödinger's chatt. Vi kan lugnt fortsätta använda chattjänster som erbjuder säker kommunikation så länge vi köper in på premissen att totalsträckskryperingen inte är bruten även när varje meddelande tillgängliggörs för en tredjepartstjänst som hanteras av staten. Japp, den hemliga kommunikationen från sändare till mottagare är både krypterad och okrypterad samtidigt.

Eller så ber vi politikerna skärpa till sig och på riktigt förstå och vara ärliga med den massövervakning som de vill införa.

Bildbeskrivning: Schrödingers chatt: En kommunikation som är både krypterad och okrypterad samtidigt. Exempel: Chat Control avlyssnar för att avslöja brott, men "bryter inte totalsträckskryptering". Illustrationen visar två personer som skickar meddelanden till varandra. Överst i bilden bär en person hörlurar anslutna till en lyssningsenhet med sladdar som slingrar sig bakom ryggen på respektive person som chattar, och ansluter till deras telefoner.

För några månader sedan stötte jag på författaren Wendell Berrys checklista i en essä från 1987, Varför jag inte ska köpa en dator^[1] . Berry redogjorde för kriterier han ansåg måste vara uppfyllda för att han skulle använda ny teknik i sitt arbete. Jag har personligen köpt och använt datorer sedan 1982, men listans utpräglade fokus på nytta och omtänksamhet berörde mig.

Jag har tagit mig friheten att formulera om delar av hans checklista samt adderat till Berrys insikter, med ambitionen att tillhandahålla en lista som funkar för 2020-talet. Som förväntat så är flera av dessa principer inte helt lätta att mäta, men de uppmuntrar till reflektion och utgör ett relevant stöd när man vill prognostisera skada, en viktig del i etiska övervägningar.

De 13 riktlinjerna för att göra ny teknik gångbar

1. Minska kostnader. 🧾
   Med hänsyn till alla former av kostnader bör ny teknik vara mindre kostsam än uppgiften eller fenomenet den ersätter.
2. Minska energikonsumtion. ⚡️
   Ny teknik bör använda mindre energi än vad den ersätter och använda solenergi när det är möjligt.
3. Förbättra kvalitet. ✨
   Resultatet och arbetet från ny teknik bör vara tydligt och påvisbart bättre än det som ersätts.
4. Möjliggör smidig reparation. 🔧
   Ny teknik bör kunna repareras av de flesta människor med tillgång till verktyg.
5. Verka nära behovet. 🤝
   Att köpa och sköta om ny teknik bör vara möjligt nära hemmet, eller nära där tekniken används, till ett överkomligt pris.
6. Respektera det som funkar. 🫡
   Ny teknik bör inte ersätta eller störa något bra som redan finns, vilket inkluderar familje- och gemenskapsrelationer.
7. Stärk mänsklig kompetens. 🦸🏽
   Syftet med ny teknik ska aldrig vara att ersätta människor – dess syfte är att möjliggöra för människor att stärka universellt välbefinnande: sin egen, andras, eller naturens.
8. Främja mänsklig värdighet. ⚖️
   Ny teknik bör inte kräva övervakningsliknande eller integritetskränkande funktioner för att fungera. Sådana funktioner bör vara avstängda som standard och tydligt synliga och förstådda av alla som använder – eller utsätts för – tekniken.
9. Respektera motstånd. ✋
   Människor måste få invända mot ny teknik och ska inte få den påtvingad, vare sig som användare, som föremål för användning eller som ofrivilliga deltagare.
10. Vägled avsedd användning. 🚥
    All ny teknik måste åtföljas av tydliga instruktioner om dess avsedda användning och hur man uppnår definierade resultat.
11. Kommunicera miljöpåverkan. 🌱
    Information om avfall som produceras, och naturresurser som förbrukas, av ny teknik måste göras tillgänglig explicit och i ett tillgängligt format. Detta inkluderar hela produktionskedjan.
12. Motverka skada. ❤️‍🩹
    Tillverkning, underhåll och drift av teknik får aldrig kräva eller förstärka lidande.
13. Upprätthåll ansvarsskyldighet. 👈
    Det måste vara möjligt för tillverkare av ny teknik att hållas ansvariga när användning av tekniken enligt medföljande instruktioner orsakar märkbar skada på människor, andra kännande varelser eller miljön.

Saknar du något, eller tycker du att principerna behöver bli tydligare? Tycker du att ny teknik är bra på att leva upp till dessa kriterier? Välkommen att kommentera!

Folkets AI-kommission välkomnar till samtal om AI och digitalisering i Sverige

Minns du remissvaret från Folkets AI-kommission? Nu bjuder vi in till en träff för likasinnade som vill knyta kontakter för att inleda initiativ och diskussioner rörande AI och digitalisering. Björn Lundell, professor i datavetenskap vid Högskolan i Skövde, gör en kort sammanfattning av de inkomna remissvaren och sedan ägnar vi oss åt gruppdiskussioner om de viktigaste frågorna att påverka inom området AI/digitalisering.

Internetdagarna 2025

Jag återvänder som talare på Internetdagarna i november. Internetdagarna anordnas av Internetstiftelsen i november varje år. Konferensen är digital och äger rum under två dagar, i år måndag-tisdag 24-25 november.

Jag deltar i ett spår som kureras av Terese Raymond inom ramen för digital delaktighet. Under mitt pass kommer Anne Kaun, Simon Lindgren och jag att lyfta digital transformation ur etiska och estetiska perspektiv. Vi utmanar hur teknik bör och kan integreras i samhället.

• [1] Wendell Berrys essä som inskannad PDF: Why I am not going to buy a computer – den innehåller kommentarer och Berrys svar på dessa kommentarer.

Från Berrys svar på tal (1987):

I den utsträckning vi konsumerar, under våra nuvarande omständigheter, är vi skyldiga. I den utsträckning vi skyldiga konsumenter är naturvårdare, är vi absurda. Men vad kan vi göra? Måste vi fortsätta skriva brev till politiker och donera till naturvårdsorganisationer tills majoriteten av våra medborgare håller med oss? Eller kan vi göra något direkt för att lösa vår del av problemet?

Jag är en naturvårdare. Jag tror helhjärtat på att sätta press på politikerna och på att upprätthålla naturvårdsorganisationerna. Men jag skrev min lilla uppsats delvis i misstro mot centralisering. Jag tror inte att regeringen och naturvårdsorganisationerna ensamma någonsin kommer att göra oss till ett naturvårdande samhälle. Varför behöver jag ett centraliserat datorsystem för att varna mig för miljökriser? Att jag lever varje timme, varje dag, i en miljökris som jag känner igen från alla mina sinnen. Varför är då inte min första plikt att minska, så långt jag kan, min egen konsumtion?

Slutligen verkar det för mig som att ingen av mina korrespondenter inser det innovativa i min essä. Om användningen av en dator är en ny idé, då är det en nyare idé att inte använda en.

Idag är det ett år sedan jag vaknade upp på Karolinska sjukhuset ur min narkos och försökte sortera i bruset av aktivitet. Runt omkring mig vårdpersonal, måna om att jag mår bra. Ställer kontrollfrågor. Vill förstå om jag vet var jag är. Berättar att allt gått bra. Jag tror jag har ett dimmigt minne av att jag fick ringa min fru ganska snabbt… det är lite av ett töcken. Men jag minns hennes röst.

Jag frågar innan jag publicerar den här texten och hon kollar tillbaka i sin telefonhistorik. Ja, vi pratade. Och hon läser upp några av de meddelanden hon skickade till föräldrar, syskon och vänner. Jag hade helt glömt hur många hon hörde av sig till. Lugnade. Återgav berättelser. "Mörbultad" var visst ett ord jag använde.

Jag skulle förflyttas från sängen till en stol. Jag minns att jag hade läst hur viktigt det var att jag snabbt kom upp och satt när jag vaknade. Att mina lungor får börja jobba igen. De tar mycket stryk när man ligger sövd. Såklart ville jag till stolen.

Ett par sköterskor fick hjälpa mig till möbeln som stod precis bredvid sängen. Vid ett avstånd på några centimeter. Det var inte mycket kraft i mig. När en av dem är noga med att hålla undan slangarna så att de inte trasslar in sig blir jag medveten om allt som sitter fast i och på mig. En maskin på golvet tar emot slaggprodukter från min kropp. Jösses… här var jag både utlämnad, hjälplös och lite äcklad av mig själv. Ville inte tänka på snittet längs bröstkorgen.

Och ändå, när jag stolt och malligt satt där i stolen (vilken jävla bedrift!), så djupt tacksam.

”Att just du, som har så mycket hjärta, skulle ha hjärtproblem”, sa en vän. Jag blev innerligt rörd.

En vecka innan operationen ritade jag om logotypen för mitt företag. La in ett hjärta som ”o”:et i Axbom. Och kompletterade hjärtat med symbolen för RSS, ett filformat som bakom kulisserna används för hämtning och spridning av information på Internet. Har du lyssnat på en podcast har du använt RSS – men det är inget du behöver bry dig om.

Men för mig är RSS ett öppet format som används för att obemärkt dela med sig till så många som möjligt på deras egna villkor. Och min logotyp blir ett öppet hjärta som vill dela med sig till så många som möjligt på ett sätt som passar dem själva. Utan att tränga sig på. För mig själv blir det en sinnebild för vad jag står för, och vad jag därför också står emot.

Jag har länge tyckt det är lite fånigt att ha ett hjärta som symbol. Det är ju väldigt ”In your face”. Övertydligt på något sätt. Så jag undvek det. Nu kan jag inte tänka mig något annat.

Tick tack låter mitt hjärta nu. Ja, jag kan faktiskt höra den mekaniska klaffen när det är tyst omkring mig.

Det tog två månader sjukskrivning och rehab och sedan var jag åter igång med arbete. Men det är fortfarande svårt att avgöra om jag är riktigt samma människa.

Jag orkar både mer och mindre. På promenaderna häpnar jag över hur lätt jag går fort, och uppför rejäla branter. Skrattar nästan över att det kan kännas så obehindrat. Känner mig 20 igen. När jag böjer mig för att plocka upp något från marken värker det rejält i lederna. Långsamt, långsamt reser jag mig upp. Känner mig 70. Vissa mediciner har sina biverkningar.

Men det är också det där med vad som studsar runt i huvudet. Vad som är viktigt. Hur jag prioriterar. Vad jag vill. Såklart förändras också det.

Skrivandet. Det här. Det här som du läser precis just nu. Det är ju det jag älskar att göra allra mest. Beröra. Förklara. Hjälpa med ord. Kan jag snälla få göra mer av det.

Vi mår nog oftast bra av att göra det vi brinner för. Så enkelt är det, tänker jag. Så vad hämmar mig? Jag går och drömmer om mer handlingsutrymme. Att orden får mer spridning. Att fraserna hinner få omsorg. Mänsklig omsorg, för tydlighetens skull. Jag vill ju känna på orden, bråka med dem, väga och vakta dem. Grädda orden över öppen eld och skrapa bort de brända ytorna. Det ska inte gå fort, det ska vara en prövning.

När jag stiger ur kroppen och vänder mig för att syna de kedjor som tyglar och bromsar mig så är de ihopfantiserade knutar. Tolkade förväntningar. Hittepå-snören.

En hjärtoperation senare förstår jag att det enda person jag kan be om lov för att skriva mer av det jag vill–är mig själv. Pretentionen är självförvållad.

Efter att ha tuggat sig igenom ödesmättade tankar och slängt resterna i papperskorgen blir det otydliga tydligt. Jag både är precis där jag vill och vill mer. Men polariteten är inte alls en slitning. Det är en kram.

Pressen att prestera kan kväva de bästa av intentioner. Att då tvingas ta det lugnt för att kroppen–och knoppen–ska läka bidrar till en enorm ödmjukhet. Lugnet blir lärare. Måttfullheten blir mentor. De inbillade kraven är orimliga påfund. Det som förväntas är bara en förmodan. Alla idéer om hur det måste vara är uppdiktade sagoväsen.

Tänk vad mycket roligare med det ovissa. Att inte förvänta det ena eller andra utfallet. Bara andas. Följa med på färden. Att prova är så mycket roligare än att prestera. Och mer klädsamt.

"Ännu mer hjärta!" tänker jag och döper om mina nyhetsbrev. Det blir på svenska Mitt nästa hjärtslag. Och på engelska My Next Heartbeat. Personligt. Jag. Och mer regelbundet. Ja, såklart som hjärtslag bör vara.

I min dagdröm möter jag nu en ung, 20-årig Per komma gående mot mig. Vi vet ju såklart båda två vad han är på väg att säga, så vi skrattar till, samtidigt. Du vet nog också. Jag ser att han håller vår poesibok under armen.

Precis när han passerar vid min sida, på väg mot den stora, leende dörren bakom mig, möter han min blick. Han nickar knappt märkbart och blinkar till med de där blå ögonen.

”Varsågod…" säger han tydligt, "och skriv.”

Han öppnar dörren och går rakt ut i en böljande skog med färgsprakande växter och fantasieggande varelser. Jag sitter kvar i stolen och styr hela uppenbarelsen med orden som leker kull med varandra.

Jag ser förväntansfullt fram emot uttrycken som får liv i nästa hjärtslag. Och att höra min frus röst–när hon korrläser mina ohämmade utkast med omutbar och kärleksfull omsorg.

p.s. Häromdagen skrev jag en opinionstext till Dagens Arena. Läs gärna den om du vill förstå mer om varför det är så vanskligt med makthavare som använder så kallad "AI" utan att förstå vad det är.

Vid mitt senaste vårdbesök frågade läkaren om han fick spela in vårt samtal. Han underströk att ljudet inte sparas. Bara texten. Jag höjer min hand och hejdar hans vidare försök att förklara den nya svarta dosan på hans skrivbord. "Ni har alltså ett program för att transkribera till journalen?", skjuter jag in. "Ja, precis!" ler han stort och ser både lättad och förvånad ut. "Känner du alltså till det?"

Jag förklarar att jag jobbar med it och etik, och berättar också om hur jag vet att det ofta blir fel i transkriberingarna. Han brister ut i ett stort igenkännande skratt… "haha, ja, verkligen!"

Läkaren var uppenbart lättad över att det var jag som sa det först och visade ingen ansats till att tona ner problembilden jag just lyft.

Vilket kanske inte är super­för­tro­en­de­in­gi­van­de för en patient som just fick en förfrågan om att samtycka till den där inspelningen.

Men de som köper in dessa system, läser de inte tidningen? Om och om igen kommer rapporter om hur fel det kan bli när maskiner översätter och transkriberar. Och jag tänker att vården kanske är den absolut sämsta typen av verksamhet att rikta in sig på för experiment med en opålitlig teknik av den här kalibern. En teknik som du från gång till gång inte vet om den kommer göra som du förväntar dig. Som i sämsta fall skriver helt befängda saker som aldrig sagts.

När en övervägande majoritet av läkarna i en undersökning på Sahlgrenska universitetssjukhuset uttryckte kritik mot taligenkänningsprogrammet (TIK), angavs dessa anomalier som exempel:

• Ord tappas bort, byts ut eller blir fel.
• Ibland snappas tal upp från personer i närheten.
• Vanligt med rena feltolkningar: »bronksegment 6« blev utskrivet som »Bengt vill ha sex« och »circumflexa« blev »cirkustält«.
• Istället för "patienten har en chans", skrev den "patienten har cancer".
• Vid diktering av att en pojke "ville öppna alla andras presenter", blev det att han "ville öppna patienter".
• När en läkare talade in att "patienten behöver opereras på ortopeden", blev det "patienten behöver operera bort benen…".
• En läkare som själv sökte vård för nässelutslag efter att ha druckit "naturvin" såg sedan att det stod i journalen att utslagen berodde på att hen druckit "natt-urin".

Det här blir ett ett stressmoment för läkarna. Det uttrycks så här i Läkartidningen av Anders Thurin, överläkare i klinisk fysiologi och ledamot i styrelsen för läkarföreningen på Sahlgrenska:

– Många som använder det tycker att man inte sparar någon tid. Man måste ändå korrekturläsa och rätta det man har skrivit för att det inte ska bli fel. Det blir mer administration.

Det handlar inte bara om att orden tolkas fel, utan också om att orden faller bort, och det tycker många läkare är än mer allvarligt. Från DN:

– Vi får ibland beskedet "tumör" från röntgen, men då vet vi numera att vi måste ringa tillbaka och kontrollera, för det är ofta fel och skulle ha varit "ingen tumör", säger akutläkaren Elin Storm. […] Problemet är att det tar väldigt mycket tid att dubbelkolla, och för oss betyder det helt krasst att vi träffar färre patienter.

Läkaren på min vårdcentral tycks inte ha någon avsikt att själv tala om hur illa det kan bli med automatisk transkribering Jag misstänker att inte lika många skulle ge sitt samtycke då. Det får mig att undra över alla som inte alls vet hur fel det kan bli. De flesta människor. Vad är det egentligen de godkänner? Om det räknas som samtycke vill jag påstå att det ändå är ett högst oinformerat sådant.

Jag glömmer fråga om maskinen syftar till att transkribera ord för ord eller också förväntas sammanfatta det vi säger. Det första gör ju att mängden text som läkaren måste verifiera blir enorm, och journalens storlek växer snabbt. Hur många fel slinker igenom och hur tidskrävande blir det att ens läsa journalanteckningarna? Det senare gör att viktiga saker kommer missas även om det språkligt blir förförande vackert, och fortfarande att det kan skrivas ut saker som aldrig sagts.

Båda scenarier är alarmerande. Kanske inte för mig, men får många andra patienter. Och för vårdpersonalen själva. Jag vill knappt tänka på det.

Att bjuda in en maskin till ett privat samtal

Det här handlar dock om långt mer än tvivelaktig teknik. Vi får inte glömma att det på ett genomgripande sätt också handlar om hur relationsdynamiken i vården förändras. Om förtroende och ärlighet.

Två människor i ett rum med stängd dörr får nu sällskap av en maskin som tolkar deras ord och skriver ner dem för andra att läsa.

Det råder ingen tvekan om att en patient som har problem med sin hälsa, och söker hjälp av en läkare, står i beroendeställning till professionen. För att komma vidare, för att på riktigt må bättre, behövs läkaren. Det är inte en person man gärna nekar till. Tvärtom finns en förväntan att läkaren vet bäst.

Om läkaren efterfrågar samtycke om inspelning krävs en betydande kapacitet i form av kunskap och pondus för att säga nej. Hos en person som är sjuk och på flera sätt kan ha nedsatt kognitiv förmåga. Många tänker nog att en kompetent läkare inte föreslår detta för mig som patient om hen inte vet att det är helt säkert och hjälpsamt för alla inblandade.

Men vet läkaren det? Finns det kanske även en ytterligare persondynamik bakom kulisserna – till exempel den mellan chef och medarbetare. Det skulle kunna innebära vidare slitningar som också påverkar samtalets kvalitet.

I vilket läge lämnade till exempel läkaren själv samtycke till inspelningen och transkriberingen? Känslan är att man som medarbetare inte får påverka sin arbetssituation i särskilt stor utsträckning när det gäller införande av ny teknik.

Maskinens närvaro kan påverka vad en patient säger

Vad väljer jag att säga när maskinen finns i rummet och lampan lyser? Vad säger jag inte? Kanske kommer jag under samtalet på att jag vill berätta något som jag inte alls vill att maskinen spelar in. Men det är för obekvämt att be om att stoppa den, så jag lämnar det osagt. "Går den ens att stoppa?" tänker jag.

Och när jag nu är upptagen med att fundera över den där maskinen… när jag inte är närvarande i samtalet så som jag skulle vilja vara, vad glömmer jag säga?

Det behövs bara en misstanke om att en patient inte är ärlig i sin berättelse med anledning av maskinens närvaro för att förstå hur farlig den är. Inte nog med att den kan transkribera fel, det räcker alltså med att den svarta dosan bara ligger där för att den ska riskera påverka innehållet i den viktiga ordväxlingen.

Och för en korrekt historisk bild av min kontakt med vården funderar jag mycket på vad som händer när en maskin skriver saker jag inte sagt och jag själv inte noterar det förrän långt senare. När ord står mot ord, kommer maskinens ord tolkas som mer trovärdiga än mina egna? Oron blir mer och mer relevant när automatiserad transkribering används i allt fler sammanhang.

Måste jag kanske själv spela in alla möten för att bli mer trygg.

Överflödet av information i din journal

Som sten på bördan visar det sig att vårdpersonalen nu allt mindre orkar läsa det överflöd som hamnar i digitala journaler. Jag ser själv hur hela chatt-konversationer hamnar där istället för ett urval av det väsentliga. Inte bara automatiserade transkriberingar blir tokiga och tidskrävande, många it-system har undermålig användbarhet och tar allt mer tid från patientkontakt och bidrar till stress.

Rapporter från både Vårdförbundet och Läkarförbundet bekräftar bilden, och det blir ett sorgespel när det digitala bryter ner människor och i förlängningen patientsäkerheten. SVT har intervjuat Johan Månflod, specialistläkare inom allmänmedicin, som säger:

"I dagsläget är det ingen som hinner eller orkar läsa journalen. Patienter kan ha hundratals anteckningar – det är som ett memory-spel att hitta. Det är risk för att man missar ett blödande magsår eller något annat farligt."

Och apropå svårnavigerade system så är de många till antalet:

"Enligt rapporten sitter en sjuksköterska i snitt 5 timmar per arbetsdag framför en dator och kan behöva logga in i över 30 olika IT-system, eftersom programmen inte kommunicerar med varandra."

I effektiviseringens namn har arbetsbördan inom många områden ökat på grund av digitaliseringen, och det som blir lidande när kostnader för it-support ökar är kärnverksamheten.

Sverige bäst i världen på digitalisering 2025

För många år sedan sattes målet att Sverige skulle bli bäst i världen på digitalisering år 2025. Minns du kanske det målet? Du skrattar. Men ibland tänker jag att vi kanske ändå lyckats. Vi har lyckats digitalisera sönder verksamhet efter verksamhet.

Målet att vara bäst på digitalisering är förstås märkvärdig målsättning, även när den uttrycks som "bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter". Det är jättesvårt att mäta, och sätter fokus på att jämföra en subjektiv användning med andra länder snarare än en ambition att förstå hur människor mår.

God hälsa, glädje, jämlikhet, rättvisa, inkludering, tillgång till vatten, mat, utbildning och husrum – det är mål som jag förstår när man pratar om ett samhälle som värnar om människor och medborgare.

Att göra verktyget till en del av målet är som att spela pingis med en yxa och vara överlycklig över att du fick användning för din strömlinjeformade hacka. Allt ska lösas med verktyget i en vilsen tro att det alltid blir en förbättring. Framgång mäts baserat på om vi använt och implementerat ett huggredskap någonstans i processen.

I stället borde vi så klart mäta förbättringar för människor och samhälle i första hand. Och låta verksamheter använda de verktyg som funkar för ändamålet och för de människor som gör jobbet. Tillåt mig påstå att verktygen inte alls behöver vara digitalisering. Eller så är det ibland det, bara inte in i minsta skrymsle och vrå – och varje rum utan särskiljning.

Som en obligatorisk svart dosa på ett skrivbord.

Löftet om den artificiella lösningen

Nu sitter vi ändå här igen. I nästa iteration obetänksamhet. Verksamheter står redo att upprepa alla misstag ett varv till, bara lite snabbare.

Ett ospecificerat verktyg som är dubbat "AI" kommer nämligen lösa allt nu. Det blir målet. Bara alla springer lite fortare med färre ifrågasättanden, och vi hoppar över alla regleringar och ger maskinerna tillgång till hela vårt privatliv, för innovationskraftens skull. Om alla bara lär sig "AI", eller använder utan protest, kommer besvären vara som bortblåsta.

Men vad är detta "AI", om inte än mer digitalisering?

Det finns ett uttryck på engelska som känns oerhört träffande för den här situationen: "Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me."

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

Alltså ungefär: Om du lurar mig en gång så borde du skämmas. Om du lurar mig två gånger borde jag skämmas.

Vi kanske inte behöver räkna antalet gånger som någon lurats av teknikföretag som lovar guld och gröna skogar, det mäktar nog inte räknemaskinen med. Men vi kan nog vara överens om att borde vara dags att skämmas för den som fortsätter köpa. Och i värsta fall binder sig vid långlivade kontrakt som inte går att ta sig ur.

Om inte den dyngsura sarkasmen fick dig att hämta en handduk måste jag kanske förtydliga: nej, jag tror inte att "AI" är lösningen på allt. Min övertygelse är att de som utför jobbet måste få vara de som gör jobbet – för de kan jobbet. Med verktyg som är särskilt lämpliga och som införs på ett säkert sätt. Av de som har jobbet som påverkas.

Tänk tanken att den digitalisering som år efter decennium utlovat effektivisering i stället kanske är en betydande faktor bakom att vårdpersonalen idag går på knäna.

Tänk tanken att digitalisering kanske inte alls gör precis allt bättre. 😱

Kan man bli bäst i världen på att kasta samma yxa på alla problem? Garanterat. Men räkna inte med att det blir mer än… ja, minst sagt…

yxigt.

Frågor att ställa när vården vill spela in

Här är exempel på frågor du kan ställa nästa gång du får frågan om inspelning av ett samtal, oavsett det är inom vården eller någon annan verksamhet.

• Tycker du som vårdpersonal att ditt arbete underlättas av den här tekniken? Det här kanske personen inte vill svara på, och det behöver de förstås inte, men det är såklart en relevant fråga för ditt eget avgörande beslut om godkännande. Om de efterfrågar något som de själva inte ser som ett stöd så är det förstås talande.
• Sparas en ljudfil av samtalet? Var och hur länge? Det här hjälper dig förstå om din egen röst sparas på en dator någonstans som är nåbar via internet. Det kan vara känsligt om filen kan nås av obehöriga, för din röst är biometrisk information som idag går att kopiera.
• Om informationen transkriberas, var sparas textfilen, hur länge och vem har tillgång till den? Det här vill du förstås veta för att förstå hur säker hanteringen av ditt privata samtal känns. Om det här inte kan uttryckas på ett enkelt sätt så att du förstår det, inklusive riskerna, så handlar det såklart inte om ett informerat samtycke.
• Vem verifierar och garanterar att en transkribering är en korrekt återgivning av samtalet? Det här är viktigt för att förstå vem som kan hållas ansvarig när det blir fel.
• Om informationen sammanfattas med ett automatiserat verktyg, vem verifierar och garanterar att sammanfattningen ger en rättvis bild av samtalet? Även detta är viktigt för att förstå vem som kan hållas ansvarig när det blir fel.
• Vart kan jag som patient höra av mig för att rätta felaktig information? Om jag till exempel via journalen i 1177 ser att något blivit fel, hur går jag tillväga för att begära en rättelse? Frågan är värd att ställa även om du fått svar i andra sammanhang, eftersom det får vårdpersonalen att reflektera över teknikens konsekvenser. Och för att jämföra när du får olika svar.
• Kan det garanteras att inspelningen/transkriberingen inte används för andra syften än det uttalade? Var säker på att du förstår vad ditt inspelade samtal kommer användas till och om det finns andra tänkta sätt att använda informationen, till exempel för statistik eller i utbildning.
• I vilka skeden kan jag ta tillbaka mitt samtycke, hur gör jag och vad innebär det? Du bör förstås alltid kunna dra tillbaka ditt samtycke i precis alla lägen och när som helst. Kan läkaren direkt radera det som redan transkriberats eller hur går det till?
• Får jag läsa igenom transkriberingen och därefter dra tillbaka mitt samtycke om jag inte godkänner den?

Ja, ditt vårdbesök kommer ta mycket längre tid. Men det var inte du som valde tekniken och du har såklart rätt att veta. Ja, du bör faktiskt förstå för att kunna ta ett informerat beslut.

Att säga nej går förstås snabbare. Och jag tror det är något fler av oss måste börja öva på. Till exempel: "Jag vill pausa inspelningen nu." och "Jag vill återkalla mitt samtycke."

Referenser

Livsavgörande ord försvinner ur sjukhusets journaler

Ej tumör, blir ”tumör”. Måste opereras på ortopeden, blir ”måste operera bort benen”.

Dagens Nyheter

Vårdpersonal vittnar: Fastnar vid datorn istället för att vårda

Fack och anställda larmar om it-stress i vården

SVT NyheterSVT Nyheter

Läkare på SU kritiska mot VGR:s taligenkänning: »Inte jättebra«

Är tidskrävande, feltolkar ord och snappar upp prat från omgivningen. VGR:s nya verktyg för taligenkänning får kritik från läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i en ny enkät. »Huvudintrycket är att det inte fungerar jättebra«, säger Anders Thurin som sitter i styrelsen för läkarföreningen på SU.

LäkartidningenLisa Castilla

VGR får betala för kritiserat program för taligenkänning till 2032

VGR har inlett en översyn av sitt kritiserade program för taligenkänning. Men oavsett vad resultatet blir har regionen ett avtal med leverantören som sträcker sig till 2032, med en kostnad på drygt 20 miljoner per år. »Det är klart att det är bekymmersamt när ett verktyg vi investerat i inte fungerar optimalt överallt«, säger hälso- och sjukvårdsutvecklingsdirektör Karin Looström Muth.

LäkartidningenLisa Castilla

Efter kritiken – VGR tar omtag kring taligenkänning

Efter kritiken mot Västra Götalandsregionens verktyg för taligenkänning har regionen nu beslutat om ett omtag. »Det ska användas i verksamheter där det fungerar bra och gör nytta«, säger Susanne Gustavsson, programledare för hälso- och sjukvårdens digitala transformation.

LäkartidningenLisa Castilla

Läkare sågar nya AI-verktyget för journalföring: »Övertro på teknik«

Region Kronobergs AI-verktyg för taligenkänning kritiseras från läkarhåll för att ha stora brister. »Det finns en övertro på att tekniska lösningar kan ersätta personal och man har en tendens att sjösätta de här systemen innan de är riktigt färdigutvecklade«, säger Sjukhusläkarnas lokala ordförande Edvard Lekås.

LäkartidningenAnna-Cajsa Torkelsson

Läkare i Skåne larmar om program för taligenkänning: »Arbetsmiljöproblem«

En ny undersökning från Läkarförbundet Skåne visar på stort missnöje.

LäkartidningenFoto: DLF Skåne

AI-systemets miss: Cancerpatient kallades aldrig - P4 Kronoberg

En cancerpatient blev inte kallad till undersökning på grund av Region Kronobergs AI-system för journaler.”Då är det ju patientsäkerhet vi pratar om”,…

Sveriges RadioSveriges Radio

AI-verktyget blev en flopp – vårdpersonalen ett år senare: ”Många har gett upp”

Läkemedlet blev ”två liter vin” • Uppfattats som provokation • ”Hittat ett sätt”

NWTAnna Sims

”Varje gång någon nämner Millennium tappar jag andan”

En känsla av att inte bli hörd, trots att man höjt rösten så mycket det går. Ovissheten om vad som kommer att hända som fortfarande finns kvar och en tillit som i princip smulats sönder. Fem överläkare på Södra Älvsborgs sjukhus berättar hur införandet av Millennium har påverkat dem.

SjukhusläkarenAnna Sofia Dahl

Merjobb för sjuksköterskorna när chattbot sköter rådgivning | Vårdfokus

Spekulationerna om hur artificiell intelligens kommer att påverka arbetsmarknaden är intensiv just nu. Nyligen beräknade forskare på företaget OpenAI hur stor andel av …

VårdfokusPer Bengtsson

Lästips

Helgessän: Kanske är det nya ludditer som behövs - Opulens

TEKNIKENS SLAVAR. “Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats”, skriver Fia Ewald. Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter enligt regeringens digitaliseringsstrategi. En slogan värdig författaren till ICA Maxis helgerbjudanden. Inriktningen är kongenial

Opulens - Sveriges dagliga kulturmagasinOpulens

Soul Stripping

Against AI, again.

Sarah Kendzior’s NewsletterSarah Kendzior